Tankar om mat

Det känns som om vi inte gjort annat än ätit detta veckoslut. Fridayclub på fredagen och middag med Manjit och Kiran på lördagen. Så idag ska det minsann bli en lite hälsosammare dag. Hittills har det gått bra. Har ätit ägg, frukt och yoghurt till frukost och sallad till lunch. Får se hur det blir på kvällen då vi skall till vår kompis Hassan för att tillreda en libanesisk middag. Allt kan hända i paradiset.

Fredagens seafood platter

Motorcykelselfie med Moses, en av våra favoritservitörer på Tilapia

Eftersläpp på Villa Park

Lördagsfin

Fördelen med att komma hem till Finland är all bekant mat och vardagsrutinerna. Speciellt saknar jag grynost, rågbröd, ost och gröt på morgonen. Och så träningen så klart. Här har man känt sig uppsvälld och otränad sedan dag ett. Högst antagligen på grund av allt vetemjöl och all olja man dagligen får i sig. Men samtidigt har det varit roligt att få prova på så många lokala maträtter och delikatesser. Och man börjar ju uppskatta maten i sitt hemland allt mer på man får prova på en helt annat kost. Plus att man får nya rätter att briljera med. Win win, sku jag säga.

The safe choice?

Idag träffade vi våra norska bekanta, Jacob och Svante, för lunch i Nyegezi. Vi träffade dem första gången på flygfältet då vi anlände till Mwanza men har inte fått kontakt med dem på grund av nya telefonnummer. För några dagar råkade vi stöta på varandra och det visade sig att vi bor typ grannar. Konstigt att man inte råkats förut.

Det finns inte många restauranger i Nyegezi, skulle snarare kalla dem skjul. Även stället vi lunchade på var ganska primitivt så jag och Frida bestämde oss för vårt säkra val "Chips mayai", omelett med franskisar. Inget kött som far illa av att stå framme. Eftersom restaurangen var så liten fick vi se hela mattillredningsprocessen. Någon man kanske inte skulle ha velat se. Låter bilderna tala för sig själv. Men vad kan man, this is Africa and you need to eat.  
 
 

Här tvättas potatisen för hand

Potatisskal fanns det lite överallt runt omkring i restaurangen

Här ligger franskisarna och väntar på hungriga kunder 

Bastu

Att bada bastu var kanske det sista man väntade sig att skulle hända under vår Tanzania vistelse. Men man ska aldrig säga aldrig, för igår inträffade det. Vår svenska kompis Maija hade råkat hitta en bastu i centrum och frågade om vi var intresserade. Vi tänkte att varför inte och tog med oss Julia. En tjejkväll med bastubad lät inte så tokigt.

Då vi kom fram till bastun blev vi fundersamma. Bastun var placerad längst bak i en kläd- och smyckesbutik. Det visade sig även att tjejen som ansvarade för bastun inte värmt den till klockan fem som planerat utan att den var iskall. "Just 15 minutes" sa hon. Vi som finländare hade svårt att hålla oss för skratt. Lycka till med att elda en vedbastu på 15 minuter. Vi bestämde oss därför för att gå en runda på stan för att få tiden att gå. Då vi kom tillbaka efter en halvtimme var bastun full av rök och fortfarande sval. Ingen chans att vi skulle ha bastat där. Man skulle antagligen ha dött av rökförgiftning. Inte så kul heller att efter bastun svalka sig inne i klädbutiken, alternativt ute på gatan. Morjens. Vi tackade för oss och drog vidare till gym Fortes, som vi hade hört att har bastu. Det var minsann lite annan standard på den bastun. Fräscht, ljust och ingen rök. Dessutom fanns det ett ordentligt omklädningsrum och balkong. Vi var helt sålda. För 15 000 tsh (7 €) fick vi skrubba oss rena, duscha i varmt (!) vatten och njuta av bastuns värme den regniga dagen till ära. Magiskt. Man har inte på länge känt sig så ren.

Den första bastun

Gymmets bastu

Efter bastun fortsatte vi upp till Goldcrests takterrass för att Maija och Julia skulle få prova på chai masala, te med mjölk och masalakrydda. Vi hade dessutom hört rykten om att de på torsdagar ordnar en afrikansk karaokekväll. De flesta sjöng trots allt på engelska och stämningen var ganska internationell. Men ett mycket bra avslut på kvällen var det i alla fall. Så sköna vibbar.  

Glada elever

På torsdagen var vi och shoppade skolmaterialet vi inte fick med under vår första runda. Vi köpte bland annat skolväskor, två klockor, matematik- och geografiböcker, tyg till skoluniformer och en korg för fotbollar andra idrottsredskap. Nu har eleverna allt de kan tänkas behöva. Resten av pengarna kommer vi att donera till lokala organisationer samt sjukhus. Problemet är bara att man inte kan vandra in någonstans och bara ge pengarna i handen till någon. Det är så fattigt att pengarna då med stor säkerhet inte når fram där hjälpen behövs utan istället försvinner på vägen. Här lönar det sig alltid att stöda genom att själv köpa saker eller mat som organisationen eller familjen kan ha nytta av. Å ena sidan är det roligt att själv få gå runt i butiker och köpa saker men å andra sidan är det mycket tidskrävande. Dessutom är avstånden utan bil ganska långa. Men nu är det största arbetet över för vår del.

Idag tog vi en taxi till skolan för att få med allt vi köpt på en och samma gång. Det var inte lite grejer det. En pafflåda och två plastpåsar fulla med grejer. Eleverna kom springande emot oss och hjälpte oss att bära allt från bilen till skolbyggnaden. De var så ivriga att få se vad vi hade köpt åt dem att de inte var många som kunde koncentrera sig under resten av skoldagen. Det var så mycket roligare att få välja en egen penal, ryggsäck, peka på sitt eget namn på mapparnas ryggar, prova de nya hopprepen och se på och hjälpa till då vi plastade skolböckerna. Aldrig hade de sett så mycket fint skolmaterial. För att inte tala om att själva ha ägt något liknande. En dag de inte kommer att glömma i första taget.

En av lärarna blev så rörd över vår insats att hon började gråta och sa att hon ber för oss varje kväll. Hon berättade att då hon började arbeta på skolan hade de ingenting. Hon måste till och med hämta stolar hemifrån för att eleverna skulle ha någonstans att sitta. Då förstod man hur mycket vår insamling egentligen betyder för klassen och eleverna. En liten grej för oss kan vara en mycket stor grej för någon annan. Fint att få och kunna hjälpa. Ett stort tack till er som bidragit. Era pengar har verkligen gjort en skillnad. 

Tempelbesök

Idag gjorde vi indierna sällskap till deras tempel. För tillfället firar de sin första gurus födelsedag i dagarna tre. Vi visste ärligt talat inte riktigt vad som väntades oss. En tre timmar lång mässa var det som snurrade i mitt huvud. Istället blev vi bjudna på en indisk lunch alla jämställt sittande på golvet. Barfota och vi kvinnorna med dukar runt huvudet. Efter lunchen fick vi en guidad rundtur i templet av en en tjejerna som serverade. Det var intressant att få veta lite mer om deras religion, sikismen, och smaka på deras nattvard. Det är så mycket man inte vet. Därför ett mycket givande besök.    

Nu återstår det bara att besöka en kyrka och kanske också en moské. Får se vad man hinner med. 

Bästa kunderna på länge

Igår shoppade vi skolmaterial i mängder. Vi köpte bland annat pennor, gummin, linjaler, pennvässare, mappar, papper, saxar, färgpennor, kritor, penaler, vattenfärger, bokplast, en tavelsvamp och tre hopprep. Allt som eleverna kan tänka sig och lite mer. Kvar att shoppa har vi klockorna, tyg till nya skoluniformer, skolböcker, ryggsäckar och en fotboll. Då vi är klara kommer de döva eleverna att vara de bäst utrustade eleverna i hela Mwanza. Tack vare er.

I kväll kommer vi att fylla penalerna med pennor, gummin etc. och ge dem till eleverna i morgon. En första sneak peak över vad de har att vänta. Ser fram emot deras reaktion. Det behövs ingen lön för det arbete vi gör. Då man ser elevernas glädje och tacksamhet är det värt det alla dagar i veckan.

Söndagen i ett nötskal

Resten av söndagen sysselsatte vi oss med att luncha med indierna, gå igenom Barrys safarifoton, spela biljard på Malaika Beach Resort, äta på Villa Park och slutligen somna till en film. En avslappnad och lyckad söndag.  

18 GB med foton gick vi sammanlagt igenom. Tog sin stund men nu har vi fina bilder för livet. 

Malaika Beach Resort

Biltrubbel på väg hem från Malaika. Bra att vi för det mesta rör oss med två bilar. 

Behövdes en afrikan, en från Dubai, två finska flickor (en för att hålla upp motorhuven och en för att hålla i ficklampan) och en pappa för att få igång bilen. 

Jag och Barry på Villa Park. Stället där jag åt min första kycklingsoppa med händerna. Kycklingen här är oftast kokad med ben och allt och därför omöjlig att äta på något annat sätt. Barry: "I just love when a women eat with her hands" Jag: "Why??" undrade jag med soppans spad droppande från hakan. Blev besvarad med ett flin, så lite oklart blev det. 

Morning run

På söndag morgon sprang jag min första löprunda här i Afrika. Hemma springer jag ofta men på grund av hettan och allt program har det inte blivit av förrän nu. Det blev en 20 minuters runda från volontärhuset upp till Nyegezi corner och tillbaka. Hälften av vägen längs de små sandvägarna och hälften längs huvudvägen. Jag kom på idén först klockan tio så svalt var det inte. Tippar på 35 grader. Löprundan var en upplevelse för sig. Här i Tanzania springer ingen. Även om någon går raskt vänder man på huvudet. Så det var många som var nyfikna över vad jag höll på med. Och så den lilla detaljen att jag är vit. Bara det skulle ha räckt. Barn sprang efter mig, dalladallan tutade eller stannade (antagligen för att de trodde jag hade bråttom någonstans), människor ropade och andra bara stirrade. "Why are you running?" hörde jag också. Det var minsann skönt att komma hem och stänga porten bakom sig. Ifred får man minsann inte vara. Men det var trots allt skönt att röra på sig och förhoppningsvis något jag hinner med igen. Så man inte behöver börja helt från noll då man kommer hem.

Däckade passligt till veckoslutet

På torsdagen började Frida känna sig sjuk och på igår har det handlat om att överleva för oss båda två. Magen har varit upp och ner och man har inte vetat hur man skall ligga för att slippa magknipet. Hela gårdagen tillbringade vi på terrassen med magen mot det kalla kakelplattorna. Ett knep som så gott som alltid fungerar. Barry var snäll och hämtade juice, choklad och frukt åt oss och flickorna pysslade om oss så gott de kunde. Här hör det till att man tittar till de sjuka fast man inte skulle känna varandra särskilt väl. Något som inte händer särkilt ofta i Finland. Om man har dålig mage är det sista man vill att ha besök. Och det är inte många som kommer på tanken att besöka en heller.  

One tired muzungu

I brist på bättre sysselsättning lärde Margreth oss att knyta ihop en nikab på egen hand. Vem vet när vi får användning av denna talang.  

Idag har vi känt sig bättre men ännu är man nog svag. Vi var ändå överens om att inte också låta lördagen gå till spillo, så därför sitter vi nu på den kinesiska restaurangen Yun Long och bloggar. Vi har fått i oss mat och är fast beslutna att bli friska nu. För hemskt lockande är det inte att besöka ett afrikanskt sjukhus.  

Sällan har fried noodles smakat så gott som idag 

Samtidigt som vi bloggar får vi följa med då restaurangens gård ställs i ordning för bröllop. Skulle vara tufft att var med om ett afrikanskt bröllop. Definitivt annorlunda än i Finland. 

Krokodilsafari

På onsdag kväll var vi igen ute på Victoriasjön. Denna gång för att bonga krokodiler. Vi har redan tidigare sett en krokodil simma förbi Tilapia men från en båt är ju allt så mycket tuffare, så vi nappade genast på förslaget. Mamma varnade mig att hålla mig i båten och det gjorde jag. Vi såg dessvärre inga stora krokodiler, bara en liten en på ca 30 cm. Den såg mer ut som en ödla än en krokodil. Don som körde båten tyckte inte ens den var värd att fota, så bevismaterialet är tyvärr obefintligt. Nästa gång ska vi minsann ha något bättre att komma med. Som tur fanns det annat att fota än krokodiler. Och jag fick köra båt, he va naa he.  

Känslan...

...då man svettig och hungrig kommer hem efter en lång dag och det varken finns gas i spisen eller kommer vatten från kranen. Saker som dessa får en att längta hem, där problem som dessa knappt existerar. Tur att vi i alla fall har el idag, det är inte varje dag man får njuta av den lyxvaran. Antingen är de strömavbrott, räkningen som är obetald eller så stänger staden bara av elen för att spara. Pannlampa var typ det bästa jag packade med.

Insamlingen

Ett stort tack till alla er som bidragit med pengar till vår insamling. Vi har fått in mycket mer pengar än väntat och har därmed kunnat köpa både rullstolen och allt skolmaterial eleverna kan tänkas behöva. Utöver det kommer vi även att kunna stödja några lokala organisationer och eventuellt också fysioterapi åt Juma.

Här kommer några bilder från måndagen då vi var och provsitta de två rullstolarna vi beställt från Nairobi.  

Jag, Jumas mormor, Frida och Juma

En lycklig kille

Butiken vi köpte rullstolen från

Officiellt fick Juma sin rullstol idag och i samband med detta ordnade vi en ceremoni i skolan. På plats var både media, klassens lärare, vicerektorn, socialarbetaren, Jumas mormor, hans syskon, Kajuna och klassens elever. En riktigt stor happening. Allt började med att vi samlades i klassen för att en stund senare förflytta oss ut på gården, i skuggan av den heta solen. Efter en halv timmes väntan var alla som skulle äntligen på plats. Vi vuxna presenterade oss i tur och ordning och tal hölls. Efter det lyftes Juma ner i sin sprillans nya rullstol. Avslutningsvis bjöd vi på kaka, kex och annat smått och gott.  

Det var härligt att se glädjen i Jumas ögon. Tillsammans med er hjälp där hemma har vi gett honom möjligheten att röra sig på egen hand och samtidigt nytt hopp. Så otroligt glad för hans skull. Hoppas att allt går bra och att detta underlättar hans liv i framtiden.