Veckoslutet i Bukoba

Resan till Bukoba började inte så bra. Då vi på fredag morgon kom till busshållplatsen i Nyegezi blev vi "överfallna" och omringade av dalladalla-chaufförer, inkastare från olika bussbolag, försäljare och andra nyfikna afrikanska män. Inte drömkänslan precis. Jag blev för första gången riktigt arg och hade lust att slå vissa av männen. Frida måste till och med säga åt mig att ta det lugnt. När man inte tänkte att det kunde bli mer klaustrofobiskt kom en försäljare och ställde ner en hel vägg av väskor och armband mellan oss. Alltså seriöst. Saknade verkligen det finländska avståndet, där och då. 

Efter en stunds snackande fick vi reda på att vår buss för tillfället var sönder och att vi var tvungna att ta en annan buss i stället. En mycket sämre än lyxbussen vi bokat. Och vi som hade tänkt att allt var klappat och klart och att det bara var att stiga på bussen. Men nej. Vi hade alltså två valmöjligheter. Att åka med bussen som höll på att falla ihop eller inte åka alls. Eftersom vi var fast beslutna över att komma till Bukoba redan på fredagen så det var bara att stiga på bussen. Klockan var några minuter före 11 och bussen stod redan på tomgång. Värst skyndsamt var det helt tydligt ändå inte. Vi kom iväg först 1,5 timmar senare. 

Bussresan tog sammanlagt 8 timmar. Förvånansvärt bra fick vi tiden att gå, trots att tanken om att det inte fanns någon wc eller luftkonditionering pinade oss lite i början (Kajunas varning "be prepared to do your business in the bush" ringde i våra öron). Vi hade förberett oss väl med böcker, snacks och laddade telefoner, så det gick ingen nöd på oss trots allt. Vi stannade tre gånger under resan, en gång för att ta färgan och två gånger för en wc paus. På alla ställen var försäljarna lika ivriga att trycka in frukt och nötter genom bussens fönster och dörrar, i hopp och att någon passagerare skulle köpa något. Underhållande att följa med.    

Väl framme i Bukoba tog vi en taxi hem till Ida och Emma, de danska tjejerna jag berättade om. Kvällen gick åt att catcha up och försöka komma tidigt i säng. Man var slut i hela kroppen av en hel dags resande. 

Nästa dag fick vi se Bukoba i dagsljus. Det visade sig vara en liten, trevlig och grön stad, känd för sina många bananträd och friterade gräshoppor (senene). Vädret var trots allt mycket kallare än i Mwanza, så det skulle inte ha skadat att ha med sig en tröja. För första gången så frös man under denna resa. Vi började morgonen med ett stadigt morgonmål och en rundtur på skolområdet Ida och Emma bor och arbetar på. De är inte utbildade lärare men arbetar som volontärer på "Josiah Girls High School" för erfarenhetens skull. 

Privatskolan var lyxig och hade all utrustning man kunde tänka sig. Allt från datasalar till bibliotek. Billigt är det trots allt inte för eleverna och deras föräldrar. Vi fick veta att läsårsavgiften ligger på ca 2 miljoner TSH (1000 USD). Förutom detta måste eleverna betala för skoluniform, böcker och annat material. Vi blev förvånade över elevernas långa skoldagar. De stiger dagligen upp klockan 05 på morgonen för att hinna med alla morgonrutiner (som exempelvis städning av skolområdet och morgonmål), före lektionerna sätter igång klockan 08. Skoldagen slutar dagligen så sent som klockan 18. Därefter har eleverna fritid i en timmer före den obligatoriska läxläsningen klockan 19–22. Eleverna har även skola på lördag och ibland också på söndag. Ett hårt liv. Och hem kommer eleverna endast tre gånger om året. Skolmaten var heller inget att hänga i julgranen. Ugali och bönor varje dag. Men skolan var trots allt mycket lyxigare än skolan vi själva undervisar i. Här verkade det i alla fall som om både lärarna och eleverna är engagerade och gör sitt yttersta för att alla skall lära sig och prestera bra.

Efter rundturen tog vi en taxi in till stan och väntade ut regnet på ett mysigt café. Jag drack världens godaste te med mjölk och någon god krydda i. Skulle kunna leva på den drycken. Då vädret klarnade vandrade vi runt i staden och besökte bland annat marknaden, stranden, ett vattenfall med närliggande grotta, beundrade utsikten över staden, åt gräshoppor, träffade Noels bror och njöt av alla nya intryck. Kvällen avrundades med hamburgare och uno. Jag fotade som en kines, så här kommer ett urval av bilderna. 

Hemresan gick bra eftersom vi var förberedda på det värsta. Bussen var den rätta och höll ihop hela vägen. Att sitta 16 timmar i buss under tre dagar är trots allt inget jag rekommenderar. Det tog på. Men Bukova var absolut värt ett besök. Tyckte mycket om den mysiga staden. Men eftersom staden var ganska liten räckte det riktigt bra med en hel dag framme. Det var ingenting vi inte hann se. Ganska perfekt med andra ord. Och hujsigt kul att se något nytt.