Kärleksförklaringar och andra söndagstankar

Som vit människa i Mwanza är det svårt att röra sig utan att dra till sig uppmärksamhet. Speciellt om man är kvinna. Här stöter man inte på många turister, vilket förklarar en hel del. Som jag tidigare berättat får vi ständigt höra människor ropa "musungu" efter oss och att män frågar efter ens telefonnummer är inte speciellt ovanligt. Om man rör sig med det lokala får man trots allt vara ganska ifred.

Under vår en månad långa vistelse har vi hamnat ut för flera kärleksförklaringar per man. Männen som öppnat sig för oss har vi i genomsnitt känt i några dagar. För vissa har det bara tagit några minuter. Eftersom vi båda är i ett förhållande är detta mycket frustrerande. Vi är inte ute efter något mer men våra glada och öppna personligheter förstås lätt fel. Vi har både hört och märkt att det från början lönar sig att göra klart för alla att man är gift. Begreppet pojkvän är okänt för många. Att ha en pojkvän ses inte som något seriöst, utan att man vid sidan om sin man har någon annan. Så om någon frågar er så är jag gift.

Vi skulle gärna vilja lära känna fler lokala tjejer men vi har märkt att de inte är så lätta att närma sig. Antingen så är de reserverade eller så tittar de surt på en. Kanske de tror att vi är ute efter deras män. Därför har det blivit så att vi mest umgås med killar. Det är synd eftersom vi gärna också skulle dela tankar och bolla likheter och olikheter med de lokala tjejerna. Som tur har vi vår vän Jacke. En fin tjej.

Jackie

Dagens brunch. Plättar med nutella och banan har blivit vår absoluta favoriträtt under resan. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, det smakar alltid.