Kukkelikuu, nu är klockan sju!

Eller så inte. Idag vaknade vi 05.40 av att tuppen gal. Tuppen som Kajuna igår fick i present av sin brorson och som nu bor i uthuset på vår gård. Vet inte hur länge det tar före den hamnar i grytan men hoppas att det inte blir alltför många dagar. Det räcker att husflickan och ungarna stiger upp före klockan sju. Måste. Få. Sova.  

Fördelen med att bo med Kajuna och hans familj är att man lär sig språket och kommer bättre in i den afrikanska kulturen och vardagen. Dessutom är flickorna härliga att busa med. Nackdelen är alla de olikheter och kompromisser man ständigt måste tampas med. Ibland känns det som att den ena konflikten avlöser den andra. För någon vecka sedan tänkte Kajuna adoptera en gatuhund som ständigt kom och hälsade på oss genom att krypa under gårdens port. "I am thinking, we will adopt it and tye it here under the roof". Vi var emot det redan från början. Hundens päls kryllade av loppor och andra kryp och den såg heller inte särskilt frisk ut. Det skulle bara ha varit en tidsfråga före barnen skulle ha gosat med den och tagit med sig lopporna in i huset. Inte drömmen precis. Vi löste problemet med att en morgon jaga ut hunden och täppa igen hålet under porten med stenar. Out of sight, out of mind. Nu är det då problemet med tuppen. 

Förstå mig inte fel, för det mesta rullar vardagen på problemfritt och vi kommer alla bra överens. Jag och Frida tycker om att bo med familjen och ser det som en stor fördel. Men ibland blir det bara för mycket konstiga funderingar för oss finländare. Funderingar som man i framtiden kommer att minnas och gapskratta åt. Efter det här klarar vi av vad som helst känns det som.  

Karibu! - Välkommen!

Igår var vi och hälsade på Onesphory och hans familj. Onesphory samarbetar med organisationen vi jobbar för och drömmer om att slå igenom i filmbranschen. Hans familjen bestod av fem personer: hans mamma, tvillingsyster och två yngre bröder. Plus en massa höns. Vi kände oss genast varmt välkomna. Den ena av bröderna var döv, så Frida och han kommunicerade ivrigt på teckenspråk. Man märkte verkligen hur glad han blev över att någon förstod honom. Han sken som en sol. Endast Onesphory och den yngsta brodern kan teckenspråk, så det förklarar ju en hel del.

Efter några timmar hos familjen ville Onesphorys visa oss de kortfilmer han gjort. Eftersom familjen inte har eluttag (endast möjlighet att ladda mobiltelefoner) i sitt hem bestämde vi oss för att förflytta oss till volontärhuset. Det var intressant att få ta del av filmerna, som handlade om det afrikanska livet och samhälleliga problem. I utbyte visade jag en film jag klippt ihop om Pampas Nationaldag. Inte helt på samma nivå men skratt bidrog den minsann till.

Jag och familjen. Den yngsta brodern var inte hemma eftersom han studerar i Dar es Salaam. För att inte missa oss helt ringde han och välkomnade oss per telefon. Sött. 

Under kvällens lopp bläddrade vi bland annat i familjens fotoalbum. Dessa fick vi behålla som ett minne. 

Ett hej från dagens skola

Idag repeterade vi klassrumsord på engelska genom att rita bilder och spela memory. Vissa elever börjar ha koll på orden medan andra inte ens vet vad orden betyder på swahili. Kunskapsnivån varierar således mycket från elev till elev. En av eleverna kan inte ens skriva. Hans skoldag går ut på att han ritar cirklar i sitt häfte. Vi misstänker också att han inte ser ordentligt. För det mesta ignorerar lärarna honom. Då vi tog upp saken sa en av lärarna att vi inte ska bry oss och låta honom göra vad han vill. Enligt honom har eleven i fråga gjort stora framsteg genom att rita dessa cirklar. Förra året kunde han inte hålla i en penna. Hemskt att märka att lärarna inte tar tag i saken. Denna elev borde definitivt ha en assistent och få specialundervisning. Istället behandlas han som luft och det är således ingen skillnad ifall han är i skolan eller hemma. Nog har vi det bra i Finland.

Då vi kom till skolan blev lärarna överförtjusta i våra nya kjolar. Bilder skulle tas i mängder och undervisningen stannade upp än en gång. First things first liksom.
 

Valpfeber

Igår tog vår vän Barry en hundvalp. Den satt snällt och väntade på honom i bilens baklucka. Utan vatten eller något att leka med. Vi tänkte först att han skämtade. Då jag frågade honom om han vet hur han ska sköta den skakade han på huvudet. Han hade heller ingen koll på att hunden ska rastas tre gånger per dag. Så gör man inte i detta land. Hundarnas plats är på gården, punkt. Stackars djur. Men söt var den i alla fall. Skulle kunna ta hand om den när som helst och nu känner jag ansvar att göra det också.

Här ser ni med det samma min nya kjol

Buddy fick denna sötnos heta

En oförglömlig safari

Hemma i Mwanza efter en oförglömlig safari. Vi såg de flesta djur man ska se, bland annat: Giraffer, zebror, elefanter, gnuer, vildsvin, gaseller, antiloper, lejon, flodhästar, bufflar, hyenor, krokodiler, apor, chetas, strutsar, jackaler och en stor gul sköldpadda. Noshörningarna och leoparderna var de enda som lyste med sin frånvaro. Att få se djuren i deras deras riktiga miljö var en oförglömlig upplevelse. Trodde inte att jag skulle bli så imponerad som jag blev. Jag hade inte väntat mig att vi skulle se så många djur och på så nära håll. Det var många tillfällen då man nästan skulle ha kunnat röra vid djuren. Vet inte om vi hade tur eller om det alltid är så, men helt fantastiskt var det i alla fall. Definitivt en grej man måste uppleva om man besöker Tanzania eller Afrika.

Resan började inte så bra. Vår kusk var över två timmar försenad och hade så skyndsamt resten av dagen att vi knappt hann fota alls. Dessutom körde han fast i leran på ett väg vi tydligt poängterade att han inte skulle välja. För övrigt var vägarna ganska dåliga men det hindrade inte honom från att hålla en medelhastighet på 80 km/h. Ni kan tänka er hur sjuk i kroppen man var mot slutet av dagen.

Då det började skymma hade vi ännu inte hittat vårt hostel. Efter att ha besökt två olika platser för vägbeskrivning hittade vi fram. Hostelet hade dessvärre gjort en dubbebokning och det fanns inga rum kvar åt oss. Efter ett palaver som kändes som flera timmar fixade managern några rum till oss från ett närliggande hotsel, som visade vara presidentens favorit då han besöker nationalparken. Ingen av oss klagade över den saken. Trötta och belåtna stupade vi i säng.

Andra dagen blev desto mer lyckad. Vi fick chapati och färsk frukt till morgonmål och de första djuren vi såg var lejon. Vi blev därmed ordentligt taggade för dagen.

Efter några timmar av djurliv i Serengeti började vi köra mot Maasaibyn och Ngorongoro kratern. Jag visste inte mycket om maasaifolket från förut men fick veta desto mer under vistelsen i byn. Vi välkomnades med sång och dans och därefter fick vi ta del av deras kultur och se hur de bor. 

Nomadlivet de lever är ytterst primitivt. De bor i små hyddor, sköter sin boskap och har inget intresse för omvärlden. Blev chockad då jag fick veta att de endast lever på kött, mjölk och blod. Vilken kost alltså. Intressant skulle det dock vara att prova på livet som maasai i några dagar. Så långt ifrån vår värld man kan komma. 

Ngorongoro kratern var mäktig, trots att vi endast beundrade den uppifrån. Det kostade 200 USD om man ville ner i kratern så vi skippade det. Istället tog vi fina bilder med Barrys kamera (stay tuned) och fortsatte vår resa. 

Den andra natten sov vi i tält. Vi hade hört att det skulle vara en upplevelse för sig och det ville vi självklart inte missa. Hade väntat mig att man själv skulle sätta upp sina tält själv och göra sina bestyr i skogen typ. Men dessa tält alltså, jag skulle inte ens kalla dem för tält. De var försedda med både tak, wc och dusch. Och vi som hade förberett oss på att inte få duscha alls under safarin. Ni kan tänka er att vi njöt för fulla muggar. Det gick även förvånansvärt bra att sova trots alla djurläten i natten. 

PS. Stället hette Kiboko-Bushcamp och är definitivt att rekommendera. Härlig personal, mysiga tält och god mat. 

Efter ett stadigt morgonmål dagen därpå inledde vi vår sista dag. Vi besökte nationalparken vid Lake Manyara och de heta källorna en bit ifrån. Den sista dagen till ära såg vi elefanter och lyckan var obeskrivlig. Så vackra och stora djur. De var så nära bilen att man i ett skede var rädd att de skulle knuffa till oss.

De heta källorna var något av en besvikelse. Vi hade tänkt att vi skulle få simma men istället fick vi känna på varmt vatten som sipprade fram ur ett hål i berget. Tufft var det ju nog men inte riktigt det vi väntat oss. Men alltid kan man inte vinna. 

Efter de heta källorna påbörjade vi vår hemresa, en närmare 12 timmars bilfärd. Det var svettigt värre utan luftkonditionering men med några pauser, musik, böcker och kex överlevde vi. Och det var så värt det. Alla dagar i veckan. Nu har man fina minnen för resten av livet. 

Regn i paradiset

Idag har det regnat hela dagen. Som tur hade vi inget extra inplanerat. Vi har träffat Barry och vår chaufför och fixat det sista inför safarin. Nu sitter vi under tak på Tilapia, ser på svenska Paradise Hotel och dricker kaffe. Riktigt mysigt med regn då och då.

I morgon skall vi på lunch till Jackie och hennes familj, tvätta kläder och packa. På söndag klockan 10 startar vi mot Serengeti. Spännande. Hörs nästa vecka, ha det bra tills det.

Barry

Safaribilen och bensinen betald

Mys på Hotel Tilapia

Lyxigt värre

Idag och i morgon har vi inte skola på grund av oroligheterna i och med söndagens val. För att inte sitta sysslolösa i volontärhemmet bestämde vi oss idag för att ta in på ett hotell i stan. För att lyxa upp tillvaron lite grann. Att få vistas i ett myggfritt rum med luftkonditionering, lacka naglarna, ta en lång dusch och se en film var just vad vi behövde. En efterlängtad verklighetsflykt. Detta kommer vi att leva länge på.

Nytt i garderoben

Igår fick vi hämta våra klänningar och kjolar från sömmerskan. De överträffade alla våra förväntningar. Man förväntade sig verkligen inte att två gubbar i ett litet skjul med två gamla symaskiner skulle leverera. Så fel man kan ha. Efter några justeringar passade klänningarna och kjolarna oss perfekt. Är så glad över att vi båda hittade så fina tyger och bestämde oss för att låta sy upp dessa klädesplagg. Så fina minnen och dessutom en najs läraroutfit.

Bestämde mig för att ge tygresterna till Jackie som ett tack för hjälpen. Det blev massvis med tyg över så det kommer bra att räcka till några klänningar till. Och för mig räcker det bra att ha en kjol och en klänning av samma tyg.

PS. Laddar upp fler bilder då man känner sig lite fräschare. Att prova kläder i denna hetta är inte drömmen precis. Varken för en själv eller för sömmerskan. 

Avfallshanteringen i Mwanza

Som jag tidigare nämnt är det mycket skräpigt i Mwanza. Det ligger skräp överallt och avfallshantering är nog ett okänt ord för de flesta. Skräpet vi i huset samlar i sopsäckar slängs bara över muren i en grop. Vi har sett både barn och djur rota bland soporna. När gropen är full vet jag inte vad planen är. Kanske gräver man en ny och täcker igen den gamla. Lite av en annan verklighet.

Vår skräpgrop. Ingen ovanlig syn i byn.

Igår blev jag riktigt överraskad då jag såg en soptunna med sorteringsalternativ. När den senast använts vågar jag inte ens gissa. 

Safari coming up

Igår fick vi äntligen safarin bokad. På söndagen bär det av. Vi kommer att vara borta i tre dagar och två nätter (25–27.10) och kommer bland annat att besöka Serengeti och Ngorongoro. Helt fantastiskt. Är så taggad att jag inte vet hur jag skall hålla mig i byxorna.

Det har tagit länge att boka eftersom vi har varit i kontakt med många olika operatörer för att hitta det mest prisvärda alternativet. Det finns mycket att välja på och priserna varierar mycket. Och då vi en gång far vill vi självklart få ut det mesta av upplevelsen. Men nu är det bokat och vi är på väg. *obligatoriskt glädjeskutt*

Skolvägen

Om det inte regnar går vi till skolan. En promenad på 3 km. Halva vägen går vi längs byns små sandvägar och den sista biten tar vi oss längs med huvudvägen. Det är ganska skönt att börja morgonen med att röra på sig. In till stan tar vi oss dock alltid med dalladalla. 10 km skulle vara lite väl mycket att gå i denna hetta och dalladallan kostar ju bara 400 tsh (20 cent). Men kanske vi ännu testar på det någon dag, vem vet.

Skolan där eleverna vässer pennor med rakblad

Ni läste rätt. Så går det till i skolan vi arbetar i. Det finns inte pennvässare. Och det värsta är att eleverna inte väser pennan bort från sig själv, utan mot sin egen handled och pulsådern. Safety first liksom. Tecknet för penna har därför också blivit en rörelse som efterliknar vässandet med rakblad. Helt sjukt.  

I skolan är wc-problemet långt ifrån löst. Vi går på samma hål som eleverna och det är ytterst primitivt kan jag berätta. Har ännu inte sett en enda av de andra lärarna använda toaletterna, så misstänker starkt att de håller sig hela skoldagen. Det förvånar mig inte alls. Hålen i skolan är bland de värsta hålen vi hittills skådat på. Minimala, ofräscha och omringade av två tegelstenar att stå på. Det finns ingen tillgång till vatten så det som inte träffar hålet blir var det landar. Papper finns det aldrig, så det är bra att ha med sig vart man än går. Plus mycket käsidesi.