Dag 1 - En annorlunda födelsedag

Framme i Mwanza, svettiga, förvirrade och fulla av nya intryck. Både positiva och negativa. Allt är så annorlunda och det känns nog inte som om man riktigt passar in här. Staden är smutsig och vi bor i en ghetto. Trots att jag rest mycket och var beredd på det värsta blev det någon slags av kulturchock i alla fall. Men det är bara första dagen, härifrån finns det bara en väg och det är uppåt. För att nämna något positivt kan jag berätta att människorna hittills varit trevliga och vår handledare Kajuna är underbar.

"Vägen" till vårt hus

Huvudvägen

Resan till Tanzania gick bra trots att flygresan var lång. Jag fick sovet på nattflyget trots att vi satt inklämda bland skrikande barn. Med öronproppar och ögonlappar kommer man långt. Men då vi väl var framme i Mwanza började problemen. Trots att vi fixat visum på förhand ville immigrationsverket att vi skulle betala 200 dollar för att få jobba som volontärer, förutom visumet vi redan betalat. Vi stod på oss eftersom vi hade snackat med Tanzanias ambassad på förhand och hade fått informationen att ett vanligt turistvisum räcker. Männen bara skrattade åt oss och det hjälpte inte fast vår handledare kom på plats. Allt handlar i grund och botten bara om pengar. Men med vår budget känns 200 dollar rätt mycket. Efter någon timmes jämkande gick männen med på att ge oss tid till måndagen för att reda upp saken med ambassaden och andra inblandade parter. Nu står vi ord mot ord, Tanzanias ambassad mot immigrationsverket. Får se hur detta slutar, kan bra hända att vi måste betala. På måndagen får vi vår dom, önska oss lycka till.

Propellerplanet till Mwanza

Mt Kilimanjaro

På vägen till vårt boende började vi med att lyfta pengar, 100 000 tsh (motsvarar 50 €). Lilla sedelbunten alltså. 1000 tsh är ca 50 cent så man förhandlar med stora summor. Nästa programpunkt var matbutiken, där vi shoppade bland annat wc-papper och allt annat vi kan tänkas behöva plus mer. Hungriga som vi var. Det var hög standard på matbutiken, där fanns de flesta västerländska varor vi är vana vin. Nackdelen var ju förstås att det var ganska dyrt. I framtiden kommer vi att försöka äta mer lokalt för att spara pengar. Men någonstans måste man börja.

Vårt boende, volontärhuset, visade sig vara fint. Tre sovrum, vardagsrum, kök, dusch och en stor gård med bland annat citron- och granatäppelträd. Här bor förutom vi, vår handledare och hans tre flickor. I ett hus intill vakar vaktmästaren Abil över oss. Kajuna hyr för tillfället ut sitt eget hus för att spara pengar till organisationen. Det var en trevlig överraskning. Nu kommer man i alla fall inte att känna sig ensam och borttappad. Frida och jag delar rum och sover under samma myggnät. Det finns även plats för våra väskor och tillbehör i rummet. Det enda negativa är att det inte finns en vanlig wc i huset. Man gör sina bestyr i ett hål i golvet. Men allt vänjer man sig väl med.

Efter en sen lunch hemma tog vi en taxi in till stan för att fixa telefon och internet. Det visade sig inte vara den lättaste uppgiften. Fridas telefonnät började fungera sent på kvällen men inte mitt. Håller tummarna för bättre tur i morgon. Nu är jag så frustrerad att jag inte vill tala mer om saken.

För att få en paus från all yrsel visade Kajuna oss ett västerländsk hotel (Gold Crest Hotel) med restaurang och pool på taket. En flykt från det hektiska stadslivet nedanför. Efter en bit mat och en solnedgångsvy över Victoriasjön kändes allt mycket bättre. Halv sju tiden började det skymma och det gick inte många minuter före det var bäckmörkt. Att komma ut på gatan igen skulle ha varit mycket skrämmande utan Kajuna. Två vita flickor i en stad full av swahilitalande svarta människor. Inte drömmen precis.  

Gold Crest Hotel

För att komma tillbaka till huset tog vi denna gång en dalladalla. En dalladalla är en sorts minibus dit man för en liten summa tränger så mycket människor det går. Så lönsamt som möjligt. Hemfärden var en upplevelse för sig. Kändes som en blandning mellan en karaoketaxi och en biljakt. Musiken spelade, människorna pratade i mun på varandra och mer passagerare försöktes fås med på färden. Dörren var så gott som på vid gavel hela tiden och man fick hålla i sig för att inte flyga av. På grund av mörkret hade man heller ingen aning om var man var och vart man var på väg. Tur att Kajuna var med och höll koll. Det kommer att ta en stund före vi vågar åka på egen hand. Och i mörkret blir det alltid taxi. Det är ett som är säkert. Inte för att jag har lust att röra mig då det är mörkt överhuvudtaget.

I morgon blir det en ny dag med nya upplevelser. Nu via dushen och sedan in under myggnätet.