Kukkelikuu, nu är klockan sju!

Eller så inte. Idag vaknade vi 05.40 av att tuppen gal. Tuppen som Kajuna igår fick i present av sin brorson och som nu bor i uthuset på vår gård. Vet inte hur länge det tar före den hamnar i grytan men hoppas att det inte blir alltför många dagar. Det räcker att husflickan och ungarna stiger upp före klockan sju. Måste. Få. Sova.  

Fördelen med att bo med Kajuna och hans familj är att man lär sig språket och kommer bättre in i den afrikanska kulturen och vardagen. Dessutom är flickorna härliga att busa med. Nackdelen är alla de olikheter och kompromisser man ständigt måste tampas med. Ibland känns det som att den ena konflikten avlöser den andra. För någon vecka sedan tänkte Kajuna adoptera en gatuhund som ständigt kom och hälsade på oss genom att krypa under gårdens port. "I am thinking, we will adopt it and tye it here under the roof". Vi var emot det redan från början. Hundens päls kryllade av loppor och andra kryp och den såg heller inte särskilt frisk ut. Det skulle bara ha varit en tidsfråga före barnen skulle ha gosat med den och tagit med sig lopporna in i huset. Inte drömmen precis. Vi löste problemet med att en morgon jaga ut hunden och täppa igen hålet under porten med stenar. Out of sight, out of mind. Nu är det då problemet med tuppen. 

Förstå mig inte fel, för det mesta rullar vardagen på problemfritt och vi kommer alla bra överens. Jag och Frida tycker om att bo med familjen och ser det som en stor fördel. Men ibland blir det bara för mycket konstiga funderingar för oss finländare. Funderingar som man i framtiden kommer att minnas och gapskratta åt. Efter det här klarar vi av vad som helst känns det som.