En annan verklighet

Idag fick vi smaka på verkligheten här. Vi besökte Iseni, en av skolorna vi kommer att jobba i. I denna skola kommer vi att jobba på en avdelning för döva och stumma barn. Denna avdelning finns i en skillt byggnad omringad av stängsel. Så att inte de "normala" barnen i misstag ska ha kontakt med de "dumma" och "efterblivna". Avdelningen kallas för "Institution of the retarded". Det var hemskt att upptäcka hur efter detta land egentligen är. Stackars barn.

Klassen vi kommer att jobba i består av 22 elever, av vilka 15 regelbundet kommer till skolan. Barnen var härlig och visade på alla sätt och vis att de uppskattade att vi var där. De tog oss i händerna, kände på vår hud, ville bära våra väskor och gav ifrån sig skrik av glädje. De betedde sig som vilka andra barn som helst. Men eftersom de inte kan uttrycka sig på vanligt vis är de stämplade och utan mycket av framtid.

Visst är det är roligt att börja jobba på skolan, men samtidigt lite skrämmande. Vi kan inte språket och jag har ingen erfarenhet av teckenspråk. Men det är i alla fall roligt att vi får vara i samma klass, jag och Frida. Att veta att man kan ta stöd av varandra. Ensam skulle man nog känna sig ganska så vilsen. Att inte kunna bolla tankar och dela erfareheter med någon i två månader skulle vara tufft. Igår talade vi just om hur bra det känns att kunna skratta åt saker tillsammans. Ta saker med humor. Då allting känns hemskt hjälper det verkligen att skratta.