Lördagsäventyr

Igår blev vi bjudna hem till vår kollega Peter på middag. Han bor i Buhonguwa som ligger en 15 minuters dalladalla-tur från var vi bor. Eftersom vi inte var säkra på hur vi skulle ta oss till hans hus kom han och hämtade oss från California Carwash, dalladalla hållplatsen vi vanligtvis stiger av och på. Tur för det. Hans hus visade sig ligga ganska långt från huvudvägen. Istället för att gå fick vi åka motorcykel. Han tyckte det var bra att vi får smaka på "the real Afrikan life". Motorcykelturen kom som en överraskning för mig och Frida, vi tänkte först att det var ett skämt. Jag minns så bra hur vi tittade på varandra, båda iförda långkjolar, och skrattade. Lycka till bara tänkte vi. Då vi insåg att vi inte hade något annat val kunde vi inget annat än att vara med på noterna. Peter är ju ändå en godhjärtad person vi litar på. Ni behöver inte vara oroliga där hemma, vi tänker nog efter före vi gör saker. 

Peter körde motorcykeln Frida satt bak på och jag fick skjuts av en vän till Peter. Att sitta med båda benen på var sin sida var uteslutet på grund av kjolarna, så det blev verkligen en "Afrikan style ride" med båda benen på samma sida om motorcykeln. I början var man rädd att tappa balansen och falla av men det visade sig gå hur bra som helst. Både Peter och min chaufför körde lugnt och försiktigt längs de guppiga sandvägarna.

Det första vi lade märke till då vi kom fram till Peters hus var utsikten. Otroligt vackert. Det var nästan som i Lejonkungens landskap, bara Simba fattades. Eftersom ans hus låg högt uppe i bergen och det fläktade skönt både utanför och inne i huset. Vi fick träffa Peters fru och tre barn och blev bjudna på en måltid bestående av köttgryta, potatis, stekt banan och spagetti. Kolhydratsrikt men gott. 

Familjen hade troligtvis just skaffat sig en digikamera för det skulle tas bilder i mängder. Först med kameran och sedan turvis med allas telefoner. Det var viktigt för dem att få bilder på mig och Frida, med barnen, med dem, med barnflickan, alla tillsammans osv. De får helt tydligt inte ofta besök av vita människor. Till slut var man så sjuk i ansiktsmusklerna att det bara krampade. Men det är sällan man träffar en så hjärtlig familj. Det var inte sista gången vi besökte dem har jag på känn.