Visumtrubblet löst!

Tänkte redan att vi aldrig skulle slippa detta visumtrubbel men nu är allt äntligen löst. Klappat och klart. Vi är fria. Lätt har det dock inte varit, processen har tagit hela sex dagar. Igår fick vi beslutet att vi måste betala. Det var inte så svårt att gissa men vi ville inte ge upp hoppet. Så summa summarum: Alla som i Tanzania jobbar som volontärer måste betala 200 USD + 50 USD för visum. Nu vet vi det. Hoppas verkligen att ingen annan hamnar ut för en soppa som denna.

Allt tar sådan himla tid i det här landet. Utan att någon ifrågasätter var som försiggår. Idag satt vi tre timmar på att springa mellan banken och immigrationsverket. I punktform såg det ut på följande sett:

1. Vi träffade vår handledare Kajuna vid banken där vi skulle ta ut amerikanska dollar. Det visade sig att vi först måste lyfta summan i TSN från en automat för att sedan kunna växla det till USD. 
2. Vi lyfte summan (en bunt på 40 sedlar) från en närliggande automat för att sedan kunna ta ett könummer i banken och börja processen av väntandet. 
3. Det tog evigheter för mannen i luckan att förstå vad vi ville och att därefter hämta rätt valuta. T.o.m. vår handledare tyckte det tog lång tid och satt och vred sig av otålighet.
4. Nästa punkt på listan var immigrationsverket. Vi hade tänkt att vi skulle vara klara på några minuter eftersom vi bara skulle överlämna pengarna och få ett stämpel i vårt pass. Men nej. De tyckte inte alls om våra en dollars sedlar och sa att de måste gå till banken för att kolla om de accepteras. Så en av killarna gick iväg med pengarna. Vi satt kvar och väntade. 
5. Efter kanske en halv timme fick Kajuna ett samtal. En dollars sedlarna var det inget fel på. Men en av 50 dollars sedlarna var för sliten för att banken skulle kunna ta emot den. Det visade sig att killen hade gått till en annan bank, inte samma som just gett oss sedlarna. Vi hamnade således att gå tillbaka till banken vi fick pengarna ifrån. Efter ännu mer köande och många om och men löste det sig och vi fick de pengar vi behövde.     
6. Då vi kom tillbaka på immigrationsverket lyste våra kontaktpersoner med sin frånvaro. Vi fick snart veta att de satt på ett möte. Detta innebar mer väntande. Då vi äntligen blev inkallade var klockan tre. Vi var vrålhungriga, svimfärdiga och arga på allt och alla. Som tur är det över nu.

Att sådant idag. Känns som om det räcker med motgångar och väntande för ett tag nu.